Tänk vad tiden har gått snabbt, tänk hur mycket som har hänt under så kort tid. Det slog mig när jag stod på Willys idag, jag är så mycket friskare! Fick massor av flashbacks från när jag var där i början av behandlingen, jag kunde se den stela och rädda tjejen som gick runt där förut och jag kunde minnas hur jag brukade tänka. Jag jämförde mig med alla, ville aldrig äta någonting mer än nödvändigt, räknade kalorier mot min vilja och kunde aldrig riktigt tro att jag skulle bli fri. Här sitter jag idag och väger nästan 10 kilo mer men känner mig inte fet, inte alls. Jag kan erkänna att jag inte tycker att jag behöver gå upp mer nu och att jag känner mig större än normalviktig men jag känner mig absolut inte tjock, ni förstår inte hur skönt det är! När jag ser personer som är smalare än mig så tänker jag bara att det är naturligt för dem, det är så de ser ut men den kroppsformen är inte menad för mig. Sen bryr jag mig inte lika mycket heller, jag kan ibland känna mig stor men jag kunde inte bry mig mindre för jag duger - precis som jag är. Nu äter jag utöver matschemat, jag vågar prova nya saker och längtar inte efter innebandyn för att förbränna utan för att bli starkare och bättre!
Sen går det ju självklart i perioder, jag var nyss i världens svacka och ville verkligen inte gå upp mer men nu har jag hittat motivation igen och det känns så jävla bra. Jag tänker inte längre "om jag blir frisk så ska jag göra det och det" utan NÄR jag blir frisk. Det är så nära nu, bara några kilon kvar och lite jobb med min dåliga självkänsla sen vet jag att jag kommer lämna äs föralltid! Det känns så konstigt när jag tänker på att det bara var några månader sen jag låg och grät efter varje middag och kände mig som världens sämsta människa. Men det känns ännu knäppare när jag tänker på tiden innan behandlingen, tänk att jag plågade mig själv som jag gjorde bara för att känna mig vacker? Eller ja i början var det ju därför sen var det mest för att det helt enkelt inte gick att äta utan att bli tvingad... Men i alla fall, hur fan klarade jag mig utan all mat haha? Hur kunde jag välja att äta några äckliga tomater istället för mat? Och hur kunde jag välja bort all glädje och energi bara för att gå ner i vikt? Hur kunde jag välja äs före livet!? Läskigt... Ska aldrig någonsin utsätta mig själv och alla i min omgivning för samma skit igen, jag älskar mat, jag älskar att vara pigg och dryg och jag älskar att leva så en ätstörning ska inte hindra mig någonsin igen. Nu vill jag bara gå upp de sista kilona och bli helt frisk så jag slipper näringsdryckerna och matschemat och kan känna mig helt
normal! Gud vad jag är tacksam för all hjälp jag har fått/får av alla runt omkring, jag har verkligen tur.
Ikväll ska jag och Julia till stan och äta middag, sen ska vi kolla Lars Winnerbäck på grönan! Kommer bli så jefla mysigt. Puss på er!
Det har slitit mig itu
Det fanns ingen bara du
Men jag är lyckligare nu
Jag är lyckligare nu
