-

Det värsta som finns är att bära på tusen tankar och inte kunna berätta för någon. Jag har massa underbara vänner men ingen skulle förstå, för det är för knäppt för att förstå om man inte är ätstörd själv. Det gör så ont, jag vill berätta så mycket och få det ur mig. Ibland skriver jag flera meningar till någon men vågar aldrig skicka det för att jag inte vill tynga ner personens normala liv med mina problem som förmodligen verkar helt sjuka utifrån. Sen mår jag ju bättre nu, jag är på rätt väg men fyfan vad ont det gör ibland. Vill vara normal med normala problem som man kan diskutera med vänner eftersom de förmodligen går genom samma sak. Skulle ge vad som helst för att byta alla tankar jag har mot de problem jag brukade ha när jag var frisk. Då tyckte jag synd om mig själv om jag hade bråkat med någon i skolan eller vad som helst, nu bråkar jag med äs varje dag och kan bara drömma om att ha det så bra som förut. Vill spola tillbaks tiden till den dagen då jag bestämde mig för att gå ner något kilo och säga att det där kilot leder dig till att bli ett freak som ingen förstår sig på. För så känner jag mig, jag känner mig som en ensam och egoistisk clown som alla är trötta på och som ingen orkar lyssna på men som ändå babblar. Jag är bara less på mig själv och den här sjukdomen nu...