My own worst enemy

Varje gång jag träffar människor så mår jag bra, jag glömmer ätstörningen och känner mig normal. Men såfort jag kommer hem så börjar tankarna, inte på kalorier eller sånt utan på fel med mig själv. Jag försöker tänka tillbaks på allt jag sagt och gjort under kvällen och hittar massor av fel. Jag tänker att jag har sagt dumma saker, sårat någon, verkat dum, sett fet och ful ut osv och det här är när jag har varit med mina vänner. Människor som aldrig skulle döma mig så, som aldrig skulle leta fel eller bry sig om hur man ser ut. Det här har ätstörningen förstört för mig, den har gjort mig svag och feg. Jag är en riktig mes som tror att alla analyserar mig inifrån och ut för att hitta fel, jävla ätstörning. Ingen bryr sig om jag äter, ingen märker om jag säger någonting fel för ingen är perfekt. Varför är jag rädd? Jag kommer snart isolera mig själv helt för att slippa känna såhär, jag älskar ju mina vänner och att vara med dem men jag orkar inte med alla känslor som kommer efter. Alla paranoida känslor som egentligen beror på mitt eget självhat och ingenting annat. Det här är fan inte normalt, jag vill kunna umgås med folk utan att ha värsta mesångest efter. Det här är så sjukt fjantigt, min hjärna är kaos.