<3

Känns som om alla börjar bli lika trötta på det här som jag är. Jag är trött på det här och folk är trötta på mig. Jag förstår det eftersom man blir så självupptagen av den här sjukdomen, hur mycket man än bryr sig om sina vänner osv så tar alla tankar upp all tid. Det suger, äs suger. Inte bara för mig utan för alla som drabbas, det vet jag mycket väl. En ätstörning drabbar inte bara en person utan alla i omgivningen också. Folk får anpassa sig, försöka trösta, ta dryga kommentarer, känna sig maktlösa och...ja jag hade i alla fall aldrig orkat med mig själv. Sen allt prat om hur fet man är, jag vet att några har frågat om jag ser dem som feta eftersom jag tycker det om mig själv men nej nej nej nej och åter nej. Jag ser inte på andra som feta eller smala, den ytligheten har jag bara mot mig själv. Jag ser mulliga personer som jag avundas för hur vackra de är och jag ser smala personer som jag känner samma sak för. Jag tycker i grund och botten inte att skönhet sitter i vikten, det är bara äs som har gjort att jag tycker det - men bara om mig själv. Men aja så ni vet ni som har hjälpt mig och hjälper mig nu med så är jag fullt medveten om hur dryg jag är när äs är i farten. Jag hoppas ni vet att det inte är jag som är en egocentrisk och ytlig bitch utan ätstörningen och jag hoppas också att ni vet hur tacksam jag är. Ni säger jämt att jag är så stark men när man har så bra stöd som jag så behöver man inte vara speciellt stark. Ni är bäst och ni vet vilka ni är (hoppas jag annars är ni knäppa), puss!!